Nya brillor

Vår obändiga lust att äga

2011-07-02T13:18:00.001+02:00

Djurens Rätts tre huvudfrågor är djuren i livsmedelsindustrin, på pälsfarmer och i djurförsök. Där finns det största lidandet och störst antal djur. Särskilt fokus finns på djurfabrikerna och på veganismen som lösning. Jag håller helt med. 80 miljoner landlevande djur dödas i Sverige varje år och åtskilliga miljoner vattenlevande. Det är hisnade siffror. Vi tar livet av hundratals miljoner icke-mänskliga individer och utsätter dem dessutom för stort lidande, som trånga utrymmen, kannibalism, psykiska sjukdomar och de mest vidriga djurförsök.

Mindre uppseendeväckande är de 800 000 hundar som finns i Sverige och de 1,6 miljonerna katter. Vi driver lite med "kattanterna" som vurmar för de söta djuren och som tycker att veganism är en alldeles för extrem väg att gå. Nej, jag tycker inte heller att sällskapsdjuren bör vara en prioriterad fråga men det är trots allt det mest påfallande förtrycket, eftersom vi lever med dessa djur i våra familjer.

Varför är detta ett problem, kan man fråga sig. Får man inte ha hund nu heller? Nej, det får man inte, om jag finge bestämma. Djurens Rätt har en paroll: Djur är inga ägodelar! Tyvärr ser det ut så i världen, att djur är saker som kan köpas. Vår syn på djur som handelsvaror, blir extra tydligt i vår relation till hundar och katter (och så klart även andra smådjur). Kor och grisar spärras in i stallar. Vi kan låtsas som att de inte finns. Det är inte du och jag som äger dem. Eller dödar dem. Eller klipper av svansar och tassar i försöksdjur.

Vanligt folk slipper ta ansvar men personligen anser jag att det finns anledning att angripa sällskapsdjursfrågan ur ett mer djurrättsligt perspektiv. När jag ser folk på stan som drar omkring med nyinköpta valpar i strypkoppel, skäller på dem, ställer orimliga krav, drar och sliter och utdelar straff, blir jag påmind om vår syn på djur som leksaker, som vi tar oss rätten att föda upp, sälja och köpa och avliva när vi tröttnar. Det här rör kanske inte dig, tänker du då. Jo, alla som köper ett djur, begår ett allvarligt etiskt fel. Och det är inte bara galna pundare som behandlar hundar tvivelaktigt. Så gott som varje gång jag går på stan, ser jag hundägare som drar och sliter i sina djur, använder strypkoppel och helt oprovocerat utdelar hårda ord.

Nej, det största lidandet finns kanske inte i vår behandling av sällskapsdjur men det är den mest tydliga djurförtrycket. Varför anser vi oss ha rätt att äga ett djur? Vad ger oss rätten att köpa och sälja andra individer? Ska det vara upp till oss att bedöma vad i hundens och kattens beteende som ska straffas? En nyfiken hund som vill nosa på en människa, kan få en sträng tillsägelse och ett ryck i strypkopplet. Skulle vi sätta en snara runt halsen på våra olydiga barn och dra till?

Djurrätt handlar inte bara om lidande. Det handlar om synen på djur som individer, med rätt att få leva för sin egen skull, på sina egna villkor och om att slippa vara ägodelar och handelsvaror. Vår attityd till de icke-mänskliga djuren börjar i våra egna familjer. Vår drift att äga och bestämma verkar vara en obändig lusta.

Nej till Köttfri måndag!

2011-06-13T19:57:00.002+02:00

Jag tycker kampanjen Köttfri måndag är dålig. Självklart tycker jag att det är bra att folk minskar sitt köttätande. En och annan ko och gris slipper sätta livet till. Och så klart bryr jag mig om miljön också. Mindre utsläpp av växthusgaser. Så långt så bra.

I övrigt är jag övertygad om att varje steg vi tar mot ett köttfriare samhället, av andra anledningar än djurrättsliga, är kontraproduktivt för djuren. Låt mig här förklara varför:

Det mest uppenbara skälet är att folk lätt skaffar sig ett alibi. De steker fläskkotletter sex dagar i veckan och tycker att de gör tidernas insats för både miljön och djuren. Att försöka påverka personer som redan tycker att de "gör något" är en närmast omöjlig uppgift. De är nöjda och behöver inte lyssna mer på oss. Ungefär som djurskyddsskälen i mitt tidigare inlägg: Vi ger köttätarna ett alibi.

Att argumentera för minskat köttätande med miljöargument eller kanske av hälsoskäl, är baserat på ett egoistiskt tänkande. Vi äter mindre kött för miljön och vi äter mindre kött för hälsan, för att VI ska överleva och må bättre. Om kött plötsligt blir miljövänligt och hälsosamt, är vi tillbaka på ruta noll och vi har inte tagit ett enda steg mot ett djurvänligare samhälle. Utan djurrättsargument fortsätter ju också pälsindustrin, djurförsök, jakt, cirkus och djurparker att existera. För att inte tala om mjölk och ägg.

En del menar att små steg, är steg i rätt riktning och hänvisar till andra rättighetskamper, som till exempel för svarta och homosexuella. Men jag hävdar att det handlar om två helt skilda saker. Argumenten i dessa kamper, är att de svarta ska ha samma rättigheter som vita. Man kämpar för att homosexuella ska ha samma rättigheter som heterosexuella. Man minskar inte på förtrycket av svarta och homosexuella för att det ger vita och heteros fördelar. Man minskar på förtrycket för att vi anser att dessa grupper är lika mycket värda som alla andra.

Men i kampen för minskat köttätande, är det ingen som bryr sig om djuren. Jag blir djupt oroad när jag ser hur djurrättsrörelsen i allt större utsträckning griper efter miljöhalmstrået. Det är som att vi själva inte ens tror på rättigheter för djuren.

Det finns diskussioner om att begreppen vegan och djurrätt låter provocerande. Ja, tacka fan för att det är provocerande. Det var kampen mot slaveriet också. Och i stora delar av världen är det straffbart att vara homosexuell. Det är kontroversiellt men alldeles, alldeles självklart att alla grupper i samhället ska ha rättigheter.

Vi har riksstämmobeslut inom Djurens Rätt, på att djurrättsargumenten ska komma i första hand och miljöargumenten i andra hand. Tyvärr är det inte alltid det efterföljs. Vi är en djurrättsorganisation och ska fortsätta vara det. Vill man arbeta för miljön kan man göra det i en miljöorganisation. Dessutom får vi inte glömma att det kan finnas medlemmar i Djurens Rätt som inte håller med om miljö-och hälsoargumenten. De har valt att vara medlemmar i en djurrättsorganisation.

Självklart kan vi samarbeta med miljörörelsen men Köttfri måndag tillåter djurförtryck sex dagar i veckan. Jag vill inte skriva under på det. Jag vill tuta och köra hela vägen. Rättigheter för djuren kan endast uppnås om vi fortsätter kämpa för dem och inte för vårt eget välbefinnande.

"Var vänliga bli veganer eller sluta gnälla"

2010-08-02T15:03:00.003+02:00

Djurens Rätt på Facebook lägger ofta upp länkar i sin logg, som beskriver djurplågeri. Det är nya rapporter från kycklingindustrin och andra vidrigheter som behöver komma fram i ljuset. Igen.

Låt mig uttrycka det jävligt rakt: Alla vet hur det ser ut i djurfabrikerna men de flesta skiter i det. Så är det. Och som aktiv med djurrättsfrågor är det omöjligt att inte bli förbannad och frustrerad. Det ska vara roligt att vara med i en förening. Det ska vara roligt att bedriva politik. Så brukar jag säga men sanningen är att det är en uppoffring. Man blir ledsen. Väldigt ledsen.

Jag har sedan många år slutat läsa om djurplågeriet. Jag kan inte se filmer eller bilder. Jag jobbar på med mitt och låter andra titta. Djurens Rätts fans på Facebook reagerar på förhållandena i djurindustrin, på de fruktansvärda bilderna. En del är vegetarianer och andra ska bli. Det är fantastiskt! Men vissa förstår inte alls logiken: Äter man ägg, stödjer man äggindustrin. De upprörs men kan inte se sambandet mellan djurplågeriet och den egna konsumtionen.

"Mitt huvud exploderar varje gång jag hör kött-, mjölk- och äggkonsumenter uppröras över behandlingen av djur. Det är ju ni som betalar för det. Detta ensidiga och tjatiga fokus på de otäcka producenterna hjälper bara till att osynliggöra det dagliga djurförtrycket på vanligt folks tallrikar. Var vänliga bli veganer eller sluta gnälla."

Citat av Per-Anders Svärd
f d förbundsordförande i Djurens Rätt

Har vi en dold agenda?

2010-06-08T13:01:00.007+02:00

Nu var det ett tag sen jag bloggade. Anledningarna är flera: En viss förvirring inför vilken typ av djurrättsarbete jag egentligen vill hålla på med. Och så en hel del tid och energi som läggs på en helt ny matsajt som jag och min man jobbar med.

Jag vill så gärna utveckla mitt engagemang. Jag har varit aktiv i över tio år nu. Min första djurrättsaktivitet var ett infobord i Nordstan, där några tjejer från Falun spelade gris och slaktare som gatuteater. Det var oerhört pinsamt, tyckte jag. Som tur var tog Benny (numera kampanjcoach för Djurens Rätt) mig under sina vingar och introducerade mig för den övriga verksamheten.

Jag var till en början aktiv i Djurförsöksgruppen och vi stod utanför Psykologiska institutionen varje torsdag för att protestera mot de så kallade homosexförsöken. Vi figurerade en del i media, tillsammans med RFSL. Sen blev det Vegogruppen och Pälsgruppen och helt plötsligt var man en av Göteborgsavdelningens stofiler.

Jag vet inte om det är ålder eller om jag bara är sugen på nya arenor men jag orkar inte stå på stan längre – även om det är ack så viktigt. Djurens Rätts sommarturné, Summer of liberation, med alla dess aktiva gör en fantastisk insats. Som jag varit inne en del på tidigare, vill jag dra på mig kavajen och bygga broar till universitet, bibliotek och andra arenor för diskussion och samtal.

Vi i styrelsen hade för ett par veckor sen vårt sista diskussionsmöte för våren. Vi har planerat att satsa på föredrag, studiecirklar och debatter till mer riktade målgrupper, för att nå ut med själva djurrättsbudskapet till framtidens opinionsbildare, filosofer, biologer, dietister, kockar och andra som behöver påverkas för att nå en förändring.

Djurrätt som budskap tappas hela tiden bort i djurrättsarbetet. Att prata om djurens lidande är ingen lösning - endast lindring i en värld där icke-mänskliga djur ses som objekt. Om lidandet upphör eller minskar eller ger en illusion av att ha upphört, är då allt löst? Eller kommer vi fortsätta se djuren som mat och kläder och cirkusartister som gör konster under "lyckliga" förhållanden? Nej, vi måste ta debatten som vi så länge fegat inför. Vi måste börja prata om de grundläggande rättighetsbegrepp som vår rörelse faktiskt baseras på.

Jag minns en gång på stan, för många år sen, när vi arrangerade en manifestation mot något slags djurplågeri. En man kom fram och undrade lite vad vi gjorde. En djurrättskollega svarade att vi demonstrerade mot djurplågeriet inom ditt och datt. Mannen fortsatte ställa frågor och undrade om vi var emot allt dödande. Svaret blev ja. Han sa då att vi hade en dold agenda. "Nu kom bockfoten fram!", sa han. Och han hade ju rätt. Vi är inte emot lidandet inom kycklingindustrin. Vi är emot hela idéen.

När ska vi börja ta debatten? När ska vi på allvar kämpa för djurens rättigheter? När ska vi börja skriva debattartiklar om djurrätt? Jag vet när jag ska det: Nu!

(Läs gärna fördjupningar i ämnet djurskydd vs djurrätt, på Per-Anders Svärds utmärkta blogg: peranderssvard.blogspot.com)

Ett litet förslag

2010-02-26T07:54:00.005+01:00

Jag läser just nu boken Popretorik av Kjell Dahlin. Jag slås av att författaren har lika många frågeställningar som jag...och lika få svar. Boken är fylld av anekdoter från hans liv och han avslutar varje kapitel med en ambition att få läsaren att tänka efter. Hur når man ut? Men svaren uteblir.

Precis så upplever jag min blogg. Det är så enkelt att sitta här och skriva folk på näsan och tala om för dem att de borde göra ett bättre djurrättsarbete. Men vad ÄR ett bättre djurrättsarbete? Ännu en fråga som jag inte har nåt självklart svar på. Jag har i över ett år nu haft en rastlös känsla i kroppen som inte riktigt får form. Jag vill utföra stordåd. Jag vill komma på lösningen, finna formeln för det ultimata lobbyarbetet.

En sak som Dahlin tycks ha rätt i: Information biter inte. Se bara på alla avslöjanden om minkars, grisars och kycklingars situation! Vi kan informera och visa bilder och lägga fram siffror och presentera allsköns argument men så länge det inte talar till människors känslor, kommer vi aldrig nå fram. Och då menar jag inte att vi ska få folk att känna en innerlig avsky för djurförtrycket – det tycks oftast bidra till strutseffekten – utan vi behöver snickra ihop smarta marknadsföringsstrategier.

Ja, här sitter jag nu med ännu ett abstrakt förslag. "Smarta marknadsföringsstrategier" – vad är det då? Vem ska tänka ut dem? Kanske bör vi lägga ut mer pengar på att låta andra tänka åt oss. Vi själva är ju inga strateger (även om vi inbillar oss det). Vi tror att det räcker med att stå på stan med banderoller och foldrar. Old fashion aktivism som aldrig förnyas, bara för att vi är så inpräntade med att det är så aktivism ska se ut.

Jag drömmer om att starta en "fristående" lobbyorganisation, liknande Mjölkfrämjandet eller arrangemang som Kanelbullens dag (som varje år röner större uppmärksamhet än Djurens dag på samma datum). Mjölkfrämjandet till exempel, har ju fått hela Sverige att tro att mjölk är livsnödvändigt. Deras "information" når ständigt ut i media. Journalister låter dem uttala sig som om de vore en neutral myndighet, när det i själva verket är Sveriges mjölkbönder som ligger bakom.

Smart! Kan vi också va smarta? Kan vi också starta en lobbygren som skapar sig en position i media och nässlar sig in i maktens korridorer? Det kanske vore nåt att motionera om till årets riksstämma. Se där, nu har jag nåt konkret! Kanske finns det inte bara frågor, utan även ett och annat svar.

Kött eller kött?

2010-02-08T15:09:00.016+01:00

Vad är egentligen kött? Och varför vill veganer äta mat som ser ut som animalier? Ofta får man frågan från blandkostare angående alla dessa sojaprodukter som veganer smäller i sig. Varför vill vi att veganmat ska likna kött och varför äter vi så mycket halvfabrikat? Jag skulle gärna vilja svara på de frågorna, om varför vi gillar det och varför det är bra rent strategiskt.

Kött – döda djurmuskler eller en benämning på en matig del av djur och grönsaker? Ja, så klart att kött framförallt är djurdelar, det tänker jag inte försöka kringgå. Men vi kallar också de matiga delarna, i till exempel frukter, för kött. Djurkött har dock fått patent på att kallas kött. Men det är inte riktigt den diskussionen som är mest relevant. Möjligtvis besvarar den frågan varför vi kallar saker för sojaKÖTT.

Varför äter vi då så mycket korvar, burgare, stekar, mjölk och glass? Är det för att vi egentligen gillar animalier? Både ja och nej. Jag var animalieätare i 20 år. Det var inte för att kött smakade illa som jag blev vegetarian. Man åt det man var van vid att äta och invanda mönster och smaker är svåra att ändra. Det vet ju varje köttätare. Man vill fortsätta äta ungefär som vanligt. Det är praktiskt och gott. Men köttätare har ofta två, motsägelsefulla, synpunkter om oss veganer. Å ena sidan stör de sig på att vi äter sojakorvar. Och å andra sidan säger de sig inte vilja ändra på sin kost eftersom de skulle sakna kött. Eh...jaha?

Okej, det var första vurpan. Här kommer den andra: Varför måste veganer kalla saker för korv, burgare, nuggets etcetera? Kanske för att korv, burgare och nuggets är pressade former av mat – kött eller bönor spelar ingen roll. En korv är en långsmal grejsamoj med fyllning. Inte ser en djurmuskel ut som en korv eller en burgare? Nej, vi processar mat för att den ska få olika variationsrika former och smaker. Maler och kryddar. Sitter röksmak i köttet? Nej, men ändå förknippar vi rökt med animalisk mat. En rökt sojakorv smakar kött, tycker vissa. Nej, den smakar rökt!

Köttätare har alltså inte patent på former och smaker. Vi veganer måste ju också ha proteiner och genom att mala bönor till olika former och krydda dem, får vi också korvar, mjölk och rökta små carbonarabitar. Processat bönprotein har funnits i bortre Asien i 500-1000 år, till exempel tofu, seitan och tzay – sojabönor och glutenmjöl som förvandlats till olika mumsiga och variationsrika former. Är de kött? Nej. Liknar de kött? Ja, men inte mer än kött liknar dem. Förr i tiden åt man ju kött som det var. Inte som nuggets.

Ja, vi älskar halvfabrikat, precis som blandkostare älskar halvfabrikat. Vi är lika onyttiga och slappa som alla andra. Köttbullar eller sojabullar spelar ingen roll. Skillnaden är att sojabullarna är fria från mättade fetter och kolesterol. Och självklart fyller vi ut tallriken med grönt. Eller med makaroner och ketchup.

Och rent strategiskt då? Ja, det är dit jag vill komma. Jag är övertygad om att alla dessa halvfabrikat fyller en viktig funktion, just därför att steget från att äta kött till att äta vego inte ska behöva va så stort. Genom att slippa ändra nämnvärt på sin livsstil, kan fler enkelt bli veganer. Och vill man testa på "den annorlunda och fantastiska vegetariska maten som är så grön och fräsch" så går ju det också bra.

På bilden: Buffé på Hans Wurst Café i Berlin, med olika sojaprodukter, sallader, bönor, plättar med grädde, grönt och skönt och gött och slafsigt på en gång.

Att få ner stora tankar på ett litet papper

2009-12-29T15:24:00.004+01:00

Jag hade en dröm för en tid sen och gjorde en enkel tolkning. Drömmen var så här: Djurens Rätt hade riksstämma i toppen av en skyskrapa. Själva stämmolokalen var dock mer ålderdomlig, som en gammal föreläsningssal på nåt dammigt universitet. Det var rent omöjligt att få tag på riksstämmohandlingarna. Jag letade överallt. Och enda vägen upp på podiet var längs en brant och hal rullstolsramp.

Min tolkning (som kanske inte ska tas på för stort allvar): Djurens Rätt siktar framåt med en modern och snygg förpackning men har ändå ena foten kvar i gamla tankebanor. Våra idéer är ibland svårgreppbara och ofokuserade och min egen, personliga insats är präglad av en rädsla för att göra bort mig och att våga ta plats.

Tjaa, det kanske var en banal tolkning men jag kan ändå se en viss överensstämmelse med verkligheten. Jag tycker verkligen det är fantastiskt att se hur vår förening utvecklats de senaste tio åren. Från att ha haft en närmast fientlig inställning till att satsa på ett proffsigt yttre, ser vi det nu som en självklarhet med en seriös framtoning – sida vid sida med de andra stora, ideella organisationerna.

Min dröm är att vi blir inbjudna till media, debatter, föreläsningar, konferenser med mera, som en seriös politisk röst. Att vårt varumärke blir lika inarbetat som till exempel Amnesty eller Rädda Barnen. Det krävs hårt arbete från alla för att komma dit. Dels i form av yttre framtoning och dels av genomtänkt kampanjarbete. Och med den yttre framtoningen menar jag inte enbart snygg logga och snajdiga djurdräkter, utan hur vi presenterar vårt material och hur vi kommunicerar.

Den 15 januari går tiden ut för att skriva motioner till årsmötet. Jag funderar på hur jag ska formulera mina idéer om allt det här som jag tänkt på under året. Hur vi kommunicerar. Vad vi vill. Och allt det där. Jag är faktiskt trött på de petitesser som kommer upp varje år på stämman. Ja, mina egna motioner inkluderade. Det har förts fram en del försök till ideologisk diskussion men motionerna har varit alltför verklighetsfrånvända.

Jag ska grunna på detta och återkomma. Rullstolsramper i all ära men jag hoppas att nästa stämma blir något mer givande än min dröm. Gott nytt djurrättsår allihop och glöm inte att ifrågasätta och tänka i nya banor!

Påtår.

2009-12-04T12:08:00.019+01:00

Förr om åren var det en djup klyfta mellan de olika djurrättsgrupperna i landet. Man var antingen stenhård DBF-förespråkare som "tog saken i egna händer" eller mesig Djurens Rättare som försökte bedriva opinionsbildning på ett mer inställsamt vis. Diskussionerna rasade mellan lägren och det skapades fientliga relationer även mellan enskilda personer.

I dag har vi ett annat läge. De flesta som inte är aktiva i Djurens Rätt, är aktiva i Djurrättsalliansen eller liknande lokala grupper. Vi som bråkade förr tar numera artigt i hand och vi agerar sida vid sida. Har vi blivit äldre? Har vi förändrat vår inställning? Eller har vi bara lärt oss att uppföra oss? Hehe, tjaa, jag tror faktiskt lite på alla tre.

Dock kan jag ibland bli lite ledsen över de myter och rykten som finns om Djurens Rätt. Senast i dag fick jag höra av en helt okänd person, som så vitt jag vet (och jag vet i princip allt) aldrig varit i kontakt med oss, att Djurens Rätt Göteborg mest dricker kaffe och han ifrågasatte hur många av oss som är veganer.

Den gamla seglivande bilden av Djurens Rätt som florerar i vissa läger, är verkligen tråkig för oss att få kastad i ansiktet. I somras var en kille framme vid vårt infotält i Arvika och sa att han tycker det är trist att vår ordförande är köttätare. Så klart hon inte är men det hade han minsann hört.

Det är inte särskilt ofta längre men det förekommer att personer snappat upp rykten som sen blir sanningar. Som det här med kafferepen i Djurens Rätt Göteborg. Jag försöker så klart skaka av mig sånt och snällt informera om att så är inte fallet. Frågan är: Vad har vi INTE gjort i Djurens Rätt Göteborg?

Bara detta år har vi: Manifesterat mot päls och cirkus, arrangerat offentliga paneldebatter, föredrag i skolor, flera utställningar på biblioteketet, folderutdelningar mot allehanda frågor, djurrättskafé för nya intresserade, grundutbildning för nya aktiva, matutdelningar på stan, infotält på i princip varenda festival, skrivit insändare och debattartiklar, planerat matmässa och sååå mycket mer.

Man sitter här hemma på kvällarna och mailar och fixar och trixar och planerar och går upp tidigt för att hinna ordna med allt det praktiska och sen står man och fryser skiten av sig i flera timmar ute på stan och samlar in namn för ett pälsförbud. Dricker kaffe? Ja, så klart vi måste dricka kaffe också. Efter manifestationen i fredags drack vi kaffe och åt kakor. Och nej, ingen av oss fick betalt.

Relationen med andra djurrättsgrupper är numera god men ibland blir man faktiskt lite ledsen när man sliter som bara den och får höra att vi inget gör. Vi har lite olika mentalitet – det är sant – men jag vet att vi alla jobbar hårt för djuren, både i Djurens Rätt och i andra grupper. Så, skål till oss alla och gott nytt djurrättsår! Tillsammans kan vi rädda liv.

Hälsningar från en pessimist

2009-12-01T14:25:00.008+01:00

Ingen kan ha missat Djurrättsalliansens välregisserade granskning av grisfarmningen i Sverige. Ett hundratal farmer har dokumenterats och nästan lika många anmälts för djurplågeri. Nyheten släpps under pågående stämma med grisbranschen, knappt en månad före jul. Och det mest häpnadsväckande är att Swedish Meats ordförande är en av de anmälda. Det är så snyggt så det nästan gör ont. Bra jobbat, Djurrättsalliansen.

ettlivsomgris.se

Men det tragiska är att inte ens det här biter. Nej, jag tror faktiskt inte det. Precis som med alla andra avslöjanden genom åren, från DRA eller från Djurens Rätt eller från Kalla Fakta, kommer det vara glömt om ett par veckor. "Jag ska aldrig mer äta griskött!", säger folk nu. Men på julafton sitter de där med sin skinka, köttbullar, prinskorvar, sylta och gud vet vad. Jag är övertygad om att skinkförsäljning 2009 kommer vara närmast obefintligt påverkad.

Är då Djurrättsalliansens kampanj helt meningslös? Nej, så klart inte. Men vi får inte sätta för stor tilltro till den här typen av avslöjanden. Vi som är aktiva drabbas gång på gång av besvikelser och vi undrar ständigt: "Men...varför blev inte alla vegetarianer nu? Varför minskade inte skinkförsäljningen?". Ja, varför fortsätter folk äta griskött, när de vet hur grisarna behandlats? Hur kan de ena sekunden förfäras och andra sekunden lägga ett paket prinskorvar i stekpannan?

Därför att de har väl utarbetade försvarsmekanismer.

1. Det är bara på vissa gårdar det ser ut så här.
2. Det är bara på Lars Hultströms gård det ser ut så här.
3. Svenskt kött kommer i regel från glada grisar.
4. Just det köttet jag köper kommer från glada grisar.
5. Va? Är köttbiten i frysdisken en grisdel? Neeeej...det är...kött!

Och så fortsätter man leva på som vanligt. Det är alltid nån annans fel att det plågas grisar på svenska grisfarmer. Det kan väl politikerna fixa till så är allt som vanligt igen. Hultström avgick och nu kan vi äta skinka igen. Och där står vi djurvänner och undrar vad som hände.

Så, vad vinner djurrättsfrågan på ett sånt här avslöjande? En hel del ändå, tror jag. Veganreformen är långsam och sävlig men alla dessa droppar små är viktiga instrument i vår opinionsbildning. Inbillar jag mig. Hoppas jag. Så måste det vara, annars kan vi lika gärna lägga oss ner och dö.

Definieras människovärdet av djurens lidande?

2009-11-30T18:59:00.007+01:00

I dag är jag riktigt ledsen. En vän till mig blev så pass illa berörd av mina åsikter, att han sa upp vänskapen på Facebook. Ja ja, jag vet. Facebook är inte verkligheten. Han vill fortfarande vara vän med mig men han står inte ut med sånt jag skriver i min logg. Han tycker vi har så olika värderingar.

Jag kommer nog aldrig förstå det där. Folk må tycka att vi djurvänner är fullständigt koko, naiva, världsfrånvända, galna och allmänt pain in the ass – det kan jag köpa. Men många anser att vi har en vidrig människosyn. Jag får inte ihop ekvationen men de resonerar ungefär så här: När vi jämför djurs lidande med människors, tror de att vi vill sänka människovärdet. Om vi påtalar de mest självklara saker, som att en gris kan känna smärta på samma sätt som en människa, ja, då tror de att vi vill förminska människors smärta.

Det går ju inte ihop. Vita människor är inte mindre värda, bara för att svarta har ett värde. Män är inte mindre värda, för att kvinnor har ett värde. Detsamma gäller djuren: Varför skulle vi människor få minskat värde, bara för att djuren slipper lida? Definieras människovärdet av hur mycket djuren lider? Ju mer lidande, desto mer människovärde??

Vissa anser att vi är fascister som jämför kycklingar med slavar, när vi diskuterar rättighetsbegrepp, som om vi menade att slavar och kycklingar vore samma sak. Det är det så klart inte. Vi har olika intelligens och olika behov och intressen. Men vi är alla djur, med samma förmåga att lida. Och vilka argument finns det för att utsätta djur för lidande? För att de är djur? För att de är...andra djur än vi? Bara därför att. Hm, det är ju inte ens i närheten av ett argument.

Nej, vi vill inte förminska människovärdet. Vi vill uppgradera djurens. Det handlar inte om att rädda en igelkott framför en baby i ett brinnande hus. Det handlar inte om att hellre låta sitt barn svälta ihjäl än att döda en tjäder. Och det handlar inte om att förminska judarnas lidande i Andra världskrigets koncentrationläger. Det handlar om att minska djurens lidande. Vad är det för fascistiskt i det? Fascismen i att ta ifrån dig din söndagsstek?

MÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅL!

2009-11-05T22:56:00.007+01:00

Hur får vi blandkostare att upptäcka vegomat? Kanske genom att ordna en matmässa. Djurrättsalliansen har ordnat vegomässor i Stockholm och Malmö men här i Göteborg har det ännu inte blivit av. Vi i Djurens Rätt Göteborg är sugna och har planerat för en matmässa ett bra tag nu. Varför blir det inte av då? Jo, vi har så jägarns högtflygande planer. Är det bra eller dåligt? Bra, tycker jag.

Så här tänker vi: Vårt mål är att få blandkostare att välja vegetariskt. Målgruppen är så kallat vanligt folk + matbranschen. Vår strategi är att presentera god och lättillgänglig veganmat. Medlet är en matmässa. Budskapet är att veganmat är mat. Bra mat = veganmat. Bra mat, rätt och slätt. Det kan till och med vara så att vi inte ens nämner ordet vego.

Okej, vi skakar fram god och attraktiv mat. Men hur får vi blandkostarna att komma dit? Svaren har vi inte men vi kan spekulera och gissa. Vad skulle få mig att gå på mässa? Den ska ligga centralt, i en seriös lokal, det ska se proffsigt ut och jag vill ha förtroende för utställarna. Målgruppen är ju människor utanför rörelsen. Därför måste vi själva ta ett steg tillbaka och försöka betrakta planerna med andras ögon.

Djurens Rätt Göteborgs Vegogrupp har en dröm: Tänk att få arrangera en stor, seriös matmässa i Svenska Mässan! Med alla stora företag som folk känner igen. Med produkter som man kan köpa i sin närbutik. Överallt bjuds det på väldoftande smakportioner och vi lyckas förmedla hur djurvänligt, gott, nyttigt och klimatsmart det är med veganmat.

Ja, det är vår dröm. Kan vi nå dit? Ja, det tror jag att vi kan – OM vi fortsätter tänka i rätt ordning: Först mål och målgrupp, sen strategi och medel. Vi bör aldrig, aldrig börja med medlen. Vi måste alltid först fråga oss: Vad har vi för syfte med att arrangera en matmässa? Tror vi att det kommer leda till nånting eller bör vi lägga den energin på bättre arbete? Ska vi planera en matmässa till vilket pris som helst, kanske med tjugo rangliga bord i en bohemisk lokal i utkanten av stan, med produkter man bara hittar i en avlägsen ekobutik? Nej, då har vi genast frångått vårt mål. Och bör planera nåt annat.

Målen, målen, målen. Vad vill vi? Hur når vi dit? De två mest grundläggande frågeställningarna som jag hela tiden återkommer till. Om vi fortsätter att planera matmässa och vi upptäcker att vi inte har möjlighet att uppfylla de krav vi ställt – ja, då bör vi lägga ner och börja fila på nåt annat. Man ska inte arrangera aktiviteter för arrangerandets skull. Amen på det.

High five!

2009-10-16T14:50:00.004+02:00

Jag blev i våras medlem i Retorikcentrum, som ordnar öppna föreläsningar om...ja, retorik dårå. I går handlade det om ickeverbala kommunikationer. Mycket spännande! Docent Åsa Abelin pratade om kroppsspråkets, mimikens och röstens vikt i kommunikationen mellan människor. Det roligaste var nästan att hon upptäckt "nya" så kallade emblem, som "high five" och "talk to the hand". Moahaha!

Tyvärr pratade besökarna sönder stora delar av föredraget. Redan invigda har ju en förmåga att va viktigpettrar så Abelin fick skippa en hel del intressanta saker på slutet, som vikten av utseende och kläder. Men mest spännande är förstås det här med kroppsspråk. Vi tittade på klipp med Barrak Obama och hur proffsigt han gestikulerar, rör sig och tittar på människor. Till skillnad från Reinfeldt som desperat försökte få in lite handrörelser då och då men misslyckades totalt. Sahlin däremot gestikulerade nästan inte alls. Vad är att föredra?

Jag är ganska övertygad om att man måste vara hyfsat självsäker eller möjligtvis extremt drillad, för att se naturlig ut. Jag själv har lärt mig att spela en roll när jag pratar inför andra. Jag är inte minsta självsäker men jag kan medvetet dölja en del av nervositeten. En del. Jag har mycket kvar att arbeta med. Frågan är hur mycket man kan träna in, utan att hamna i Reinfeldtfällan.

Jag är åtminstone glad att jag har en ambition att bli bättre. Synd att inte fler har det! Det finns alltför många – nästan uteslutande män – som tar för mycket plats där ute, utan att förtjäna det. Bara för att de vågar. Jag tycker man är skyldig sina åhörare mer än så. Nästa gång kommer Jan Eliasson och pratar om diplomatins retorik. Kanske kan va nyttigt att använda sig av i samtalen med djurförtryckarna. :-)

Klimat? Kapitalism? Kristendom? Kikärtor?

2009-09-15T20:18:00.008+02:00

Det dyker upp motioner och andra förslag med jämna mellanrum, angående att Djurens Rätt borde ta fram foldrar om köttets miljöpåverkan. Det hävdas också av vissa att vi borde lyfta fram veganismens hälsoeffekter och inte bara göra reklam för sojakorvar och friterade stekar.

Jag håller inte alls med. Surprise? Så här ser jag på saken: Djurens Rätt är en djurrättsorganisation. Vi arbetar för djurens rättigheter. Vi jobbar inte med miljö- eller hälsofrågor. Ej heller med partipolitik eller religion. Det finns en massa bra argument för att äta veganskt. Men det betyder inte att Djurens Rätt bör lyfta fram dessa.

Det finns socialister som anser att djurfabrikerna är kapitalismens fel. Det finns kristna som menar att Gud gav oss fröbärande växter att äta. Men Djurens Rätt tar inte ställning till politik- och religionsfrågor så varför ska vi ha åsikter om klimat och hälsa? Djurens Rätt har en uppgift: Att förespråka veganism av djurrättsskäl. Alla andra argument är ställningstaganden som föreningens medlemmar inte nödvändigtvis stödjer.

Låt säg att 80 procent av våra medlemmar skiter i klimatfrågan eller tycker att argumenten är felaktiga. Hur ska de då kunna fortsätta stödja en förening, som de förväntar sig vara en objektiv djurrättsorganisation? (Eller för all det det faktum att många djurrättare är vänsterorienterade och tar med sig värderingarna in i organisationen utan att reflektera över det. Hur välkomnar vi en moderattjej? Hur uttrycker vi oss om politik på våra träffar?)

Själv vurmar jag som bekant för vegofrågor. Målet är att få människor att välja vegansk. Vilken vegansk mat de väljer angår inte mig. Det mest självklara är att folk fortsätter äta ungefär som tidigare, tänker jag. Veganism är ingen kulinarisk inriktning, som jag skrev i min andra blogg nyligen. Själv gillar jag färssås, pizza, tacos och thai så jag äter veganska varianter av dessa rätter. Om folk gillar sallader så kan de äta sallader även som veganer. Jag är inte ute efter att ändra människors livsstil – jag vill bara att de ska sluta förtrycka djur.

Jag tycker det är enormt viktigt att vi fokuserar på djurrätt för att nå ut med vårt budskap. Ät inte djur eftersom djur har rättigheter! Vill man propagera för veganism av andra skäl, kan man göra det i respektive organisation.

Vad vi dock skulle kunna göra och borde göra, är att samarbeta med andra intresseorganisationer. En samlad front mot köttätande vore fantastisk. Djurens Rätt, Miljöförbundet Jordens Vänner, Hälsofrämjandet, Moderaterna och så vidare, i en enad trupp för vegomat! Alla med sina perspektiv och alla rörande överens om att vi måste minska på köttet. DET vore kalas.

Vegankakor för alla del 1

2009-09-14T14:16:00.008+02:00

I våras avslutade Djurens Rätt Göteborg sitt gamla kafékoncept. Torsdagen den 1 september trädde vi in i nya tidevarv. Efter åratal av bullbak och storkök, bestämde vi oss för att byta strategi. Från att själva ha agerat kockar, har vi nu överlåtit arbetet åt proffsen.

I början var det några som ifrågasatte detta beslut. Att laga mat tillsammans är ett utmärkt sätt att umgås och stärka en grupp, menade vissa. Men om det bara är ett fåtal som står och sliter i köket, för att serva trettio andra – var finns gruppgemenskapen då? Och all den tid och energi som går åt – kan den användas till något viktigare?

Är det vår uppgift som djurrättslobbyister att stå och baka kakor? Jag anser inte det. Vår uppgift är att göra veganismen lättillgänglig. Genom att arrangera djurrättskvällar på Café Hängmattan, når vi ut till allmänheten. Vem som helst kan hitta dit och återkomma nästa dag om man fått mersmak på deras tzayspett och småkakor. Genom att uppmärksamma vilka restauranger som serverar veganmat, kan vi påverka hela branschen att utvecklas och förbättras. Det är väl ändå det vi vill, eller?

Veganismen måste vara tillgänglig för alla och inte hållas tillbaka av subkulturella grupper i svårhittade, hyrda lokaler. Genom att agera i vanliga miljöer, som befintliga kaféer och butiker, kan vi visa hur enkelt det faktiskt är att va vegan. Man kan ju köpa veganska småkakor i varenda butik. För inte är det väl meningen att Djurens Rätt själva ska starta kakfabriker?

Mötesteknik i mitt hjärta

2009-09-07T16:43:00.007+02:00

Jag har nu varit aktiv i Djurens Rätt Göteborg i tio år och mycket har hänt under den tiden. I slutet av nittiotalet var djurrättsrörelsen extremt präglad av det som jag brukar kalla för Färnebovänstern. Färnebo är en folkhögskola utanför Sandviken, för unga människor med batiktröjor – fördomsfullt men kortfattat uttryckt. Jag ber om ursäkt för generaliseringen.

Andan i den här så kallade Färnebovänstern är att eftersträva platta organisationer utan ledare. Demokratin har dragits till sin spets, till den grad att den i praktiken blir förtryckande. Låt mig utveckla: För tio år sen satt jag på möten där alla skulle prata exakt lika mycket och inga spontana samtal fick ske. Man körde "rundor" på alla frågor, där alla på mötet skulle uttala sig. Tog man för mycket plats, fick man efter mötet bannor i utvärderingsrundan eller av förtrycksobservatören.

Mötena leddes av en mötesunderlättare och alla skulle testa på, även om det var förknippat med skräck inför att vara en stygg ledare. Precis som i de flesta grupperingar, var det vissa som gjorde jobbet, medan andra inte tog något ansvar. Problemet var att om man gjorde för mycket, ansågs man ta för mycket plats. Skuldbeläggande av olika slag var vanligt. Till sist vågade ingen göra eller säga nånting. Ett möte tog en evighet.

I en grupp med mycket skuldbeläggande, kan en informell ledare snabbt skaffa sig en position. Genom att vara den som delar ut bannorna, skapar man enkelt en osäker grupp som är rädd för att bryta mot normerna. Ja, klassisk sekterism, helt enkelt. Informella ledare är svårare att göra sig av med, än en person som valts demokratiskt av gruppen. Därför anser jag att icke-hierarkiska grupper utan bestämda ledare, tenderar att vara de mest odemokratiska.

Vi kämpade länge i vår lokalavdelning med att skaka av oss de här gamla skuldbeläggande mötesteknikerna och än i dag händer det att jag kallar mötesordförande för underlättare. Alla är rädda för Stalin och Hitler men i sin strävan efter den perfekta demokratin, skapas osäkra strukturer. Klassisk mötesteknik, där ordföranden leder mötet framåt med hjälp av tydliga strukturer, tror jag är den mest demokratiska lösningen.

Men för att kunna hantera sin ledarroll under mötet, krävs kunskap. Det handlar om att fördela ordet och att fånga upp förslag och se till att alla förslag tas på allvar. Och att få mötet att hålla sig till ämnet. Att våga sätta punkt och våga komma till beslut. Det är inte helt enkelt. Man tycker man tar för mycket plats. Men i själva verket är en tydlig ledare viktig för hela gruppen. En bra ledare bestämmer inte. En bra ledare ser till att beslut fattas.

Och varför återkommer jag ständigt till detta? Jo, för att jag själv alltid kommer bära med mig de där efterhängsna skuldkänslorna från förr och för att jag vill peppa både mig själv och andra att våga vara ledare. Det finns enkla böcker om både föreningsstrukturer och mötesteknik att låna på biblioteket. Det låter kanske trist och onödigt men faktum är att en bra strukur är förutsättningen för bra verksamhet.

Verkstad.

2009-06-23T14:04:00.003+02:00

Nu är det mycket snack och liten verkstad i mitt liv. Det blir förstås lite slitigt (men ack så roligt!) på Arvika-festivalen men inte av den karaktär som jag ämnar ägna året åt. Nu ska jag läsa Göran Häggs Praktisk retorik, och jag ska inte skriva nåt mer i bloggen förrän jag läst ut den.

Djurens Skydd.

2009-06-22T23:37:00.004+02:00

Någon väldigt erfaren person, sa på Djurens Rätts riksstämma att det knappt finns någon aktivism längre i föreningen. Bullshit, säger vi som är aktiva. Kanske har vi aldrig mobiliserat så många aktiva, på ett så organiserat sätt, som nu. Djurens Rätts sommarturné är genomtänkt, välplanerad och framgångsrik.

Vi träffar tusentals människor, syns på ett positivt sätt i mängder av lokala medier, vi delar ut foldrar, samtalar, värvar...och samlar in namn. Jag älskar turnén och tycker den bubblar av sköna vibbar, glada aktiva och spirande opinionsbildning. Det finns bara en hake: Vad är det med våra protestlistor? Varför kan vi inte ta fram bra och radikala kampanjer som symboliserar det som Djurens Rätt står för?

Jag åker med turnéteamet till Arvika-festivalen nästa vecka och det finns ingen chans i helskotta att jag kommer använda sommarens namnlistor. Jag skäms och jag kommer vägra. Kravet på årets namnlistor är: Inför en maxgräns på åtta timmar för djurtransporter. Som en pojke sa till sin vän, när jag samlade in namn på Hammarkullekarnevalen: "De vill att djur ska vara instängda i lastbilar i åtta timmar!".

Nä, det vill vi ju inte förstås och en vuxen kanske förstår det. Men vad är det vi vill? Kämpa för kortare transporter, under resan från helvetet till helvetet? Eller vill vi sätta ner foten och ropa: Ät inte djur! Djur är inte mat!

Vi kan inte förbjuda köttätande. Inte just nu i alla fall. Men vi kan åtminstone kräva det som ligger i linje med vårt idé- och handlingsprogram, som att uppmana regeringen att arbeta för minskat köttätande, för djurens, miljöns och hälsans skull. Men nä, visst nä! Djurens Rätt är ju en djurskyddsorganisation numera. Djurens Skydd, som kämpar för något större burar och något kortare transporter.

En liten sojagås jag är.

2009-05-26T13:22:00.007+02:00

Foto: Hendrik Zeitler

Så, då var Djurens Rätts riksstämma över för denna gång. Jag hade fyra motioner och debatterade även i andra frågor och kom med yrkanden som röstades igenom. Ändå är jag radikalt missnöjd med min insats. Jag upplever att jag tar plats, som jag dessutom inte är värd. Jag är sjukt nervös inför varje stämma och efteråt känner jag mig totalt misslyckad, både som retoriker och som social varelse.

Känner de andra debattörerna likadant? Tycker de att de tar för mycket plats? Tycker de att de svamlar och är pinsamma? Hur gör de för att vara så självsäkra? Eller är de inte det? Spelar de också en roll, precis som jag? Och hur i helskotta ska jag våga uppfylla mina drömmar med det här dåliga självförtroendet? Hur gör man? Hur vågar man tro på sig själv?

Jag har en dröm, om att bli en vettig talesperson. Jag vill skapa mig en position där jag verkligen kan påverka. Jag anser att det råder brist på bra representanter och jag drömmer om att bli en sån. Det kanske är lite fult och lite tabu att ha såna drömmar men jag har ju inget annat. Inget jobb att göra karriär inom, ingen akademisk utbildning. Över lag ligger jag samhället till last och har inga intressanta doktorsavhandlingar att häpna folkmassorna med. Att vara med och förändra ett politiskt arbete, är mitt enda sätt att känna mig viktig.

Det är extremt ansträngande mentalt. Efter en sån här helg mår jag skit. Jag har gått omkring som en trevlig och skojfrisk person i fyra dagar och stålsatt mig inför talarstolen. Jag vill göra ett gott intryck. Jag vill att folk ska tycka att jag är trevlig. Men det kostar på. I mitt vanliga liv kan jag isolera mig i flera dagar och bara vara jag. På stämmor och konferenser befinner jag mig i ett konstant socialt sammanhang. Knappt man ens får gå på toa ifred.

Nu låter det kanske som stämman är en evig plåga men så är det givetvis inte. Jag är lycklig på stämman. Lycklig och förtvivlad. Ambivalensen är total. Uppmuntran från omgivningen, komplimanger och lovord gör mig upprymd, för att nästa sekund rinna av mig som vatten på en sojagås. Nånting i mig vill fortsätta. Och det där lilla, lilla fröet är det som peppar mig. Nästa stämma = på´t igen!

Sparka uppåt eller ta i hand?

2009-05-15T13:17:00.005+02:00

Jag sitter och läser förslaget till verksamhetsplan för Djurens Rätt. Tack och lov är den något nedbantad i år. I Göteborg har vi slutat helt med att försöka täcka upp varenda område där djur förtrycks. Det finns ingen möjlighet, och än mindre anledning, att jobba med alla frågor samtidigt. Vår verksamhetsplan går ut på mer koncentrerade mål som att öka antalet aktiva, öka kunskapsnivån och jobba med sommarturnén och vegofrågan. Vi måste ju fokusera.

Nu när sommaren är här och jag är klar med mina mer aktivismbetonade göromål från våren, är det dags att sätta igång med mitt projekt på allvar. Vad består då detta projekt av? Ja, jag vet faktiskt inte riktigt ännu. Bara att jag vill verka för ett mer effektivt djurrättsarbete. Vill inte alla det? Nja, jag är inte så säker på det. Klart man kanske vill men har man tid? Har man lust? Har man ens möjlighet?

Djurens Rätt har knappa resurser, som alla andra. Vi har en liten skara anställda som ivrigt kämpar på med de uppdrag som riksstämman givit dem. Planera kampanjer, skriva rapporter, formulera infomaterial med mera, med mera. Var finns utrymmet för eftertanke, idéer och visioner? Inte ens våra motioner vittnar om visioner. Vi är livrädda för att stanna upp. I stället hugger vi på varje tillfälle att skapa aktivism. Försöksdjurens dag, Pälsfria fredagen, Vegandagen, Världsvegetariandagen...plus våra egna kampanjer, som ofta kretsar kring djurskyddskrav – grader i helvetet.

På måndagen, efter riksstämman, ska jag sätta igång. Jag ska börja jobba med det som jag snackat om i ett halvår nu. Vad ska jag göra? Tjaa, jag ska tänka. Intervjua folk. Läsa böcker. Skriva. Det jag mest ser fram emot just nu är att prata med folk utanför rörelsen. Jag vill prata med motståndarsidan. Hur ser de på oss? Vad skulle få dem att lyssna? Och hur kan vi ändra på vår framtoning? Är det så som jag misstänkt, att vi är så präglade av självgod vänsterromantik att våra kikärtsgrytor, militärkängor och sparka-uppåt-mentalitet sätter käppar i hjulet för oss? Tror vi att vi är fria från den klichéen? Är jag själv fri från den?

Mamma Vegan tackar för sig!

2009-05-06T13:33:00.013+02:00

I går avslutade jag ett flera år långt uppdrag för vår lokalavdel-
ning: Det var sista djurrättskaféet! Ever. I alla fall i nuvarande form. Det började med att Ásta och Anna bredde en jävla massa baguetter i vår möteslokal på Järntorget. Till detta lyssnade vi på föredrag av alla de slag. Så småningom utvecklades konceptet med lagad mat och smarriga kakor. Och när lokalen blev för liten, hyrde vi in oss i en sportstuga i Majorna. Syftet har varit att skapa en trevlig och välkomnade mötesplats för våra aktiva och för nya intresserade.

Med hjälp av de andra tappra aktiva i kafégruppen, har det lagats åtskilliga grytor och plåtar med mat. Pizza, lasagne, thaigryta, smörgåstårta...och Daniels specialitet: Nävgröt! Ja, de mest skilda menyer har passerat genom åren. I går var det vårgrillning i en solig men kylig trädgård, på baksidan av stugan. 40 gäster mumsade grillspett och sallader. Jag måste erkänna att jag njöt. Jag njöt av att det var sista gången. Låt mig förklara varför.

Det har varit jättekul att arrangera kafékvällar. Det är kul att laga mat. Det är kul att se mätta kafégäster. Det är kul att packa ihop på kvällen med fem-tio nya namn på vår mailinglista. Men det har varit slitit. Och jag har funderat på om den energin kan läggas på något bättre. Jag är lite trött på att handla praktiskt. Jag är sugen på att handla teoretiskt. Niklas i styrelsen fick en idé: Vi flyttar in träffarna till ett befintligt kafé!

Nu har vi preliminärbokat tre kvällar på Kafé Hängmattan i höst. Hängmattan är ett nästan-vego-ställe med utmärkt vegolunch-
buffé. Lokalen är hemtrevlig och det finns en scen och PA. De serverar kvällens veganska åt oss och vi kan hålla öppet för allmänheten. Vi slipper arbeta och vi kan koncentrera oss på innehållet: Bra seminarier, bra underhållning och framför allt: Vi har tid att prata med våra besökare och engagera dem!

Jag är mycket ivrig inför detta. Det har varit ett stort nöje att laga mat till er alla men nu tackar jag för mig! Och jag tackar Matte, Karin, Hendrik, Ulrika, Daniel, Rebecka, Hanna och alla ni andra som hjälpt till under året!

Paneldebatten...puha!

2009-04-15T11:55:00.007+02:00

I går var en händelserik dag. Mitt mål är att i dag ska vara fullständigt händelselös.

Klockan 16 blev jag intervjuad av Elin på tidningen Djurens Rätt, om min blogg! Jag tror inte jag har särskilt många läsare så jag är glad om bloggen uppmärksammas, eftersom jag anser att den är viktig. Jag ser den å ena sidan som en liten dagbok för min egen personliga utveckling men min förhoppning är ju att den ska inspirera fler.

Klockan 18 var det dags för paneldebatten som jag planerat i flera månader. Planeringen har i huvudsak legat i att hitta debattörer och jag tyckte jag lyckades få ihop en riktigt fin panel. I sista sekund tackade Göteborgs-Postens ledarskribent Malin Lernfelt ja och det kändes som jag lyckats få med alla de perspektiv jag ville ha. Övriga i debatten var Göran Hådén från miljöpartiets djurrättsnätverk. Lena Lindström, etolog på Djurens Rätt. Michael Axelsson, professor i zoofysiologi. Bengt Brülde, praktisk filosof. Och Per-Anders Svärd, statsvetare och före detta ordförande för Djurens Rätt.

Jag måste dock erkänna att debatten inte riktigt kom att beröra det som jag från början planerat. Jag hade inte tänkt mig en debatt för eller emot djurrätt, utan snarare ett samtal om djurrättens position i en modern demokrati. Är samhället moget för våra idéer? Hur kommunicerar vi? Hur ser media på vårt budskap? Det blev inte mycket av det temat dessvärre men som arrangör är jag väldigt tacksam för den livliga debatt det ändå blev och för en rejäl publik och för en trevlig middag efteråt. Tack alla ni som ställde upp!

Dialog? Ho ho?

2009-04-10T21:11:00.003+02:00

Finns det nåt tråkigare än blogginlägg som börjar med: "Jag har inte skrivit på ett tag...". Så därför inleder jag i stället med: På tisdag är det paneldebatt om djurrätt på Stadsbiblioteket i Göteborg. Jag har drömt länge om att arrangera nåt som kanske tilltalar en annan, smalare målgrupp än den man möter i Nordstan. Min förhoppning är att studenter av olika slag ska hitta dit, för att fördjupa sig i en mer filosofisk/politisk debatt, eller kanske snarare ett samtal.

Tyvärr har det varit jättesvårt att hitta deltagare till panelen. Filosofen Bengt Brülde tackade ja direkt, med enda kravet att få bli bjuden på vegomiddag efteråt. Jag har en statsvetar-doktorand, en zoofysiologiprofessor, en etolog och en miljöpartist. Sossarna svarade för ett par dagar sedan att deras djurrättsrepresentant har semester. M, fp, c och v har inte ens bemödat sig med att svara på mail. Jävla dålig stil, skulle jag kalla det.

Så hur hittar man in i de där korridorerna? Hur för man en dialog med en politiker? Det sägs att Annelie Hulthén - högsta hönset i kommunen - är så gott som vegetarian. Hur når man henne och hur kan man samarbeta? Jag planerar just nu en skolmatskampanj och ska kontakta alla kostchefer i kommunen. Självklart vore det spännande att även kontakta Hulthén, om hon nu är så vegovänlig som min måttligt pålitliga källa hävdar.

Jag ställer många frågor i min blogg och kanske för få svar. Men mitt mål är ju att detta ska ändras, före årets slut. Kanske har jag då utvecklats lite grann. Kanske spridit lite inspiration. Kanske våga uttala mig i Debatt - för jag kan ju avslöja att jag mest satt och tänkte på min hållning i den där sändningen. Nervös som fan och sjukt obekväma bänkar. Ryggen värkte och benen hade ingen plats. Och trots att jag pluggade på om lodjursfällor, hoppas jag att nästa tillfälle berör något mer relevant.

Den där Josefsson

2009-03-04T20:51:00.003+01:00

I morrn får jag träna lite på det här som jag ämnar träna på under året. Publik i Debatt med chans att komma till tals! Frågan är om jag VILL komma till tals. Man ska debattera lodjursjakt – ett ämne jag på intet sätt är välbekant med. Debatt sänds från Göteborg och det är lätt hänt att vi göteborgare åker på´t liksom. Well...

Jag har suttit i den där publiken två gånger tidigare. En gång allra längst bak. En gång längst fram! Lennart Persson nickade åt oss där framme och checkade om vi ville komma till tals men jag bara skakade desperat på huvet. Jag höll på att skita på mig. Hendrik tog till orda dock och fick senare höra att en kvinna blivit vegetarian efter hans inlägg. Mos!

I morrn är det 15 minuters lodjurssnack. Chansen att vi får komma till tals är liten men inte obefintlig. Jag måste ägna morgondagen åt att plugga lodjur. Tur man heter lodjur, fast på tyska. Kanske kan hjälpa. :-)

Min lilla elittrupp

2009-01-27T13:54:00.008+01:00

Snart är det årsmöte i vår avdelning och efter det brukar aktivismen komma igång på allvar. Eller ska man kalla det djurrättsarbetet? Jag funderar ofta på om aktivist och aktivism är så bra ordval egentligen. Jag vill gärna jämföra Djurens Rätt med andra stora lobbyorganisationer som Rädda Barnen eller Amnesty. Kallar de sig för aktivister? Vad ger aktivist för associationer? Folk som kastar sten? Jag tycker nog det är dags att vi djurrättskämpar uppgraderar vår status. Vi är ju ett slags talespersoner, lobbyister...ja, nåt åt det hållet.

Hursomhelst: Efter årsmötet tänkte jag dra igång det som jag väntat på hela hösten. Jag ska arrangera en studiecirkel i kommunkationsstrategier. För att få vara med i studiecirkeln krävs baskunskaper i djurrätt och föreningsvana, dvs man bör ha varit aktiv i Djurens Rätt en tid och ha insikt i hur föreningen är uppbyggd. Och självklart en ambition att bli en bättre talesperson för djuren. Sen är det bara att tuta och köra!

Jag vill att vi inom Djurens Rätt diskuterar dessa enkla frågor:
- Vad har vi för budskap?
- Hur når vi ut med detta budskap?

Mycket enkelt, kan man tycka, men tyvärr hamnar dessa frågor inte allt för sällan i skuggan av vårt slentrianarbete. Dessutom har vi ofta fel föreställningar om vad vi egentligen har för budskap. Eller helt enkelt olika föreställningar. Lokalavdelningarna runt om i landet arbetar med de mest skilda saker. Vissa vurmar för enskilda sakfrågor medan andra vill diskutera djurrättsfilosofi. Jag vill att vi skaffar större kunskaper i kommunikationsstrategier. Påverkar vi folk med flygblad eller är detta arbete totalt bortkastat? Vad är det för mekanismer som styr människors åsikter och hur kan vi träna oss i att bli en del av dessa mekanismer?

Medieträning är en del av detta helhetsprojekt. Medieträning är inget som man kan avverka på en kväll. Medieträning måste vara ett kontinuerligt arbete. Vi kommer ha användning av det i allt vi gör. Det handlar ju om att komprimera vad vi vill ha sagt och säga det på ett sätt som når fram. Jag vet att man diskuterar detta även på riksnivå och jag hoppas att man har samma helhetstänkande som jag. Det är ett arbete som alltid måste pågå.

Tala med lärde på lärdes vis

2008-12-08T22:35:00.003+01:00

Jag håller just nu på att planera en paneldebatt eller nåt slags "offentligt samtal" på Stadsbiblioteket i Göteborg. I helgen hade vi en jättelyckad och trevlig kampanj på Haga Julmarknad med marknadsstånd, kokböcker, t-shirts, julrecept och jätteräven Rävmond. På såna events når vi massor av vanliga människor med vårt positiva budskap. Men hur når man de mer intellektuella kretsarna?

Forskare och akademiker av olika slag inom filosofi, biologi, miljö och annat som kan röra djurrätt, besitter en viss status i samhället. Att nå dessa individer och få dem föra ut vårt budskap, vore ju hur fint som helst. Vi har en förmåga att sätta all tilltro till informationsbord på stan men djupare samtal om djurens rättigheter lyser med sin frånvaro. Vi behöver få in djurrättsideologin i de ledande skiten i samhället. En debattartikel från en namnkunnig forskare, slår ju högre än en enskild aktivist från Djurens Rätt.

Jag vill bjuda in viktiga politiker, forskare och filosofer till detta samtal och målgruppen ska vara andra politiker, forskare och filosofer. Kanske ordna nåt slags utställning samtidigt, föreläsning eller andra saker som vidrör ämnet på lärdes vis, så att säga. Kanske en eventvecka för högskolestudenter i stan? Affischera på institutionerna. Ja, idéerna flödar efter en portion med tzay. Rena rama aktivismknarket!

Janne i farstun?

2008-12-01T19:44:00.005+01:00

Jag har en dröm. Nä, inte Martin Luther King – han är ju död. JAG har en dröm. Och den ska jag förverkliga. Jag har lånat böcker om medieträning på biblioteket. Jag måste erkänna att det tog sin tid att hitta vad jag letade efter. Bibliotekarien tipsade om propaganda under Andra Världskriget (!), biografier över Palme och handböcker i föreningsteknik. Sen började hon fatta vad jag var ute efter. Marknadsföring av budskap, psykologin bakom den och så medieträning.

Böckerna fanns under kategorierna Ekonomi och Företag. Borde man ju förstått: Jag har ju sagt att vi måste ta lärdom av bra företagande och även samarbeta med dem. I dag käkade jag till exempel en ny veganmacka på kafékedjan Condeco. Stora skyltar utanför gjorde reklam för den nya veganmackan. Eva, som äger kedjan, vågar satsa på termer som vegan, medan vi i Djurens Rätt ägnar timmar av vår idékonferens åt att diskutera om världen är mogen för begreppet. Kan företagen så borde vi med kunna!

Jag har lånat böcker om hur man skapar bra publicitet och hur man sticker ut. Och så boken Medietränad. Det roligaste med den boken är att första kapitlet heter: "Vad gör du om Janne Josefsson står i farstun?". Jag skrattade till där jag stod och bläddrade. Exakt det scenariot kan jag ligga och grubbla på under nätterna. Nä, så höga tankar har jag inte om mig själv, att jag tror att Sveriges mest framstående grävprogram skulle vilja ställa just mig mot väggen, när jag sitter där hemma i mysbrallorna. Men tanken har jag tänkt, om nån skulle anklaga mig för att ha släppt ut två miljoner minkar eller nåt sånt.

Jag tror, oberoende av hur mycket publicitet vi lyckas skaffa oss i vår lokalavdelning under 2009, att det är askalas att fundera på det här med medieträning. Att undvika de klassiska fällorna, att vara förberedd, att aldrig ljuga och allt vad det nu är man ska tänka på. Jag börjar med den boken, så kör jag budskapsböckerna sen. Jag lånade till och med en om effektivare möten. Jag har läst en del böcker om föreningstekniker men jag får visst aldrig nog. :-)

Prioriteringar

2008-11-30T22:51:00.004+01:00

I kväll sände TV4:s Kalla Fakta ett program om djurplågeriet inom travsporten, och Djurens Rätt på riksnivå hakar förstås på och passar på att smida medan järnet är varmt. Klart man ställer upp som lokalt aktiv och kör några vändor på stan med travflygblad. Men det här är ju inte det jag egentligen vill göra. Jag har tröttnat på att va på-stan-aktivist och slentrianutdela infomaterial.

I fredags var det ju Pälsfria Fredagen som sagt och efter en mycket trevlig utdelning av diplom till två pälsfria butiker (med kanindräkt!), delade vi ut lite pälsmaterial i Nordstan. Det var en kamp. Dels mot den enorma tristess som uppstod och dels det otacksamma (dvs bristen på) gehör från folk och dels den mentala press som det innebär att va en av alla dessa "säljare" på stan som tränger sig på folk med ett falskt leende. Nä, jag orkar inte med den typen av aktiviteter.

Inför travgrejen har jag bara hjälpt till att få ihop folk och sätta dem i arbete. Jag tror bestämt jag stannar hemma. Jag har styrelseprotokoll att skriva, en kanindräkt att återlämna och en julkampanj i Haga att planera. Julkampanjen tror jag är bra arbete! Vi kommer ha vårt fina infotält tillsammans med Lush, sälja receptböcker, visa upp produkter, ha djurdräkt och dela ut foldrar med veganska julrecept. Man måste prioritera. Jag prioriterar det jag tycker är viktigt. Måste man som lokalavdelning lyda varje vink från riks? Nope!

Den tredje vägen

2008-11-27T22:39:00.008+01:00

I Djurens Rätt pratar vi mycket om djurskydd och djurrätt. Ska vi ägna vår tid åt kampanjer för att förbättra situationen för djuren (ofta marginella förbättringar, enligt mig) eller åt att få opinionen att ta till sig djurrätt som ideologi? Det sistnämnda, som jag förespråkar, är förstås mycket svårare.

Att påtala lidandet i djurfabrikerna och visa bilder på lemlästade djur, är en metod som talar till människors känslor och det kan ofta vara mycket effektivt. Problemet är att känslor kan vara obehagliga och för mycket information om lidande, kan få folk att blunda. Att övertyga någon om en hel ideologi är som att få någon att ändra världsbild. Skulle jag själv vilja ändra min världsbild? Ändra politisk uppfattning? Nej, knappast. Jag skulle med näbbar och klor försvara den uppfattning jag haft sen barnsben och inte låta andra komma och påtala att jag haft fel, hela tiden.

Båda metoderna har sina nackdelar. Kanske finns det en tredje väg - en väg som jag tycker känns extremt tilltalande. Man kan få människor att ändra politisk uppfattning om man erbjuder dem en alternativ livsföring, helt utan argument - om bara denna nya livsföring är lockande nog. En så kallad grön livsföring med läcker veganmat, spännande recept, intressanta produkter, kända kockar och smarriga smakprov, är ju så att säga ett mer kapitalistiskt sätt att agera. Reklam och marknadsföring skiter i argumenten. Företag paketerar in sitt budskap i snyggt, lackerat presentpapper och människor köper, trots att de inte behöver.

Veganmat är maten du inte visste att du behövde, som du inte visste var så satans god, nyttig, hälsosam och miljövänlig! Att satsa pengar på kampanjer tillsammans med vegovänliga företag tror jag är en jävligt bra idé. Tänk ett alternativ till Bregott-reklamen! Djurens Rätt och Oatly gör gräddsåser ihop. Nån vegovänlig kändis dricker Alpros Macchiato och käkar veganfoccatia i Espresso House-reklam. Möjligheterna är oändliga. Den tredje vägen är att erbjuda ett alternativ, omöjligt att motstå.

Vi har redan börjat snacka om detta i vår avdelning och har kontakt med minst ett företag som är intresserat. Tänk stans samlade vegovänliga företag och Djurens Rätt med världens coolaste vegomatkampanj i sommar! :-)

Djurrättsargument über alles!

2008-11-25T14:04:00.005+01:00

I går skickade jag iväg den där debattartikeln trots allt. Att skriva om päls varje år är inte så enkelt. Det är svårt att få artikeln att bli intressant...igen! Jag är nog över lag lite emot att uppmärksamma alla dessa tradiga kampanjdagar, år efter år. Sakfrågorna känns inte alls motiverande att jobba med. Jag vill ha en debatt om djurrätt. Hur kommer man dit?

GPs skribent Maria Haldesten skrev en krönika om Göteborgsavdelningens annonskampanj i måndags:
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?a=459949

Annonskampanjen har både en djurskyddslig och en djurrättslig infallsvinkel. Dels uppmärksammas enskilda övergrepp på djur, det vill säga det faktum att kalvar skiljs från sina mammor vid födseln, att griskultingar kastreras utan bedövning och att tuppkycklingar mals ner levande i kvarnar. Och dels – det som är mest provocerande med annonserna – jämförs människobarn med djurbarn. Djurens Rätt påstår att djurungar har rättigheter, på samma sätt som männskoungar har det.

"Att sluta använda djur för vår egen vinning vore orimligt", skriver Haldesten. Hon påtalar att hon vill ha sin julskinka, sina läderstövlar och mediciner, trots att det innebär lidande för andra individer. Här fungerar alltså inte djurskyddsargumenten. Folk vill till exempel köpa burägg, trots lidande för hönorna, eftersom de prioriterar den egna vinningen i form av lägre äggpriser.

Alltså är det bara djurrättsargument som kan få sojaslanten att trilla ner. Haldesten med flera har inga andra argument för att utnyttja djur, än den egna vinningen. Med detta argument kan man ju plåga små barn, judar, homosexuella eller vilka som helst, så länge man får ut fördelar av detta. DÄR tror jag vi ska angripa debatten. Människor är djur och vi har alla samma förmåga att lida och rätten att slippa lida.

I debatter jag deltagit i nyligen med normalbegåvade köttätare (dvs ej de som utropar "kött e gött" i tid och otid) hamnar vi alltid i läget att de vet att icke-mänskliga djur kan lida (enkel lågstadiebiologi) men de anser sig ändå ha rätten att utsätta dessa individer för lidande, enbart på grund av att vi är människor, det vill säga en annan djurart.

Jag anser inte att detta är ett argument, utan enbart egoism – samma typ av "egen-vinning-egoism" som Haldesten ger uttryck för. Och egoismen är det svåraste motståndet för oss i djurrättsrörelsen att stångas med. Det är ju där försvarsmekanismen kommer in i bilden och människor sparkar bakut i stället för att ta till sig av vårt budskap.

Så hur angriper man människors egoism på ett smidigt sätt? Vad säger psykologin om detta?

Hur väcker man intresse?

2008-11-16T17:20:00.009+01:00

Snart är det Pälsfria fredagen och här sitter jag och filar på en debattartikel. Jag tänkte att kampanjdagen i år ska uppmärksammas på alla fronter. I Djurens Rätt i Göteborg ska vi överlämna blommor och diplom till H&M och Shock, för att uppmärksamma att de är pälsfria. Efteråt blir det flygbladsutdelning på stan och förhoppningsvis lyckas vi också publicera några insändare på olika håll.

Så långt, så väl. Men det här med debattartikel alltså. Som ordförande ligger det lite på mitt bord att formulera en sådan, eller åtminstone skriva under en. Jag är ju journalist och att skriva är min stora passion så det vore ju själva fan om jag inte kunde hantera uppgiften.

Jag satt uppe i natt och skrev. Det gick bra, tänkte jag. Inspirationen hittade jag i en bild jag tog för mitt examensarbete om pälsfarmer 1999. Jag hade möjligheten att fota, och även själv hålla, alldeles nyfödda minkvalpar i mina händer. En perfekt infallsvinkel. Personligt och engagerande.

Men när jag var klar, kände jag mig ändå inte nöjd. En debattartikel ska ju ha ett extremt tydligt budskap och gärna ett, för läsaren, nytt och spännande perspektiv. Kanske något kontroversiellt, något slags nytt krav som verkligen ställer politikerna mot väggen. Alla vet ju att Djurens Rätt vill förbjuda pälsfarmer. Varför skulle en av Sveriges största dagstidningar intressera sig för en debattartikel som förmedlar exakt samma sak som våra artiklar alltid förmedlat?

Ja, det är förjävligt på farmerna och vi vill att regeringen tar sitt ansvar och vi vill att konsumenterna slutar köpa päls. Men hur hittar man en krok, som fångar debattredaktionens intresse och i förlängningen även läsarens? Tips mottages med stor tacksamhet.

Minkutsläppsproblematiken

2008-11-14T15:23:00.002+01:00

En fråga som vi i Djurens Rätt ofta får svara på, är den om minkutsläpp. Djurens Rätt är ju en fredlig organisation som endast jobbar med lagliga metoder – ändå kopplas vi alltid ihop med andra grupperingar som använder sig av dolda, olagliga metoder.

Minkutsläppsproblematiken är lite som det här med sd. Ska man ta debatten eller ska man inte ta debatten? Jag har sett en del skräckexempel under åren, där våra representanter ägnar värdefull teve-tid åt att brottas med denna fråga. Vi vill ju föra fram våra sakfrågor, inte ägna hela intervjun åt andra gruppers dåliga aktioner.

Personligen tror jag det är viktigt att klargöra att Djurens Rätt inte har med andra gruppers arbete att göra. Journalisterna brukar då ändå vilja veta vad vi tycker om minkutsläpp. Ett naturligt svar är ju att berätta att Djurens Rätt endast jobbar med lagliga metoder och sedan försöka leda in samtalet på minkarnas situation.

Ibland ger sig inte frågeställaren. Hur agerar man då? Jag tror inte man ska vara så rädd för att säga ifrån. Det blir snarare mer pinsamt för intervjuaren än för en själv, om man vänligt men bestämt klargör att man är inbjuden för att prata om Djurens Rätt.

I en radiointervju förra året, sa jag som det var: Det är en klyfta mellan de olika djurrättsgrupperna och jag tycker det är närmast komiskt att vi kopplas ihop med olagliga grupper, eftersom de här grupperna inte ens gillar Djurens Rätt. Sa jag.

Är det bra eller dåligt? Personligen anser jag att det är bra att folk inser att det finns en konflikt och att vi faktiskt inte spelar i samma liga. Först då kan vi skaka av oss människors fördomar om att det skulle va samma personer som släpper ut minkar, som sen står i teve och representerar Djurens Rätt. Är vi en enad rörelse? Nej, det anser inte jag och det ska vi heller inte vara.

Tala är guld

2008-11-14T12:12:00.004+01:00

I skolan skolkade jag hellre än gjorde muntliga redovisningar. Jag hatade att tala inför andra. När jag besökte min första djurrättsdemonstration, kände jag ingen och jag var sjukt nervös. Tiden gick och jag blev mer och mer aktiv. Snart kände jag mig också mer avslappnad och vågade ta mer plats. Dock var det fortfarande så att när vi skulle planera aktioner på stan, var det ingen som ville hålla i megafonen. Det var brist på bra talare – eller rättare sagt: Modiga talare!

Jag visste ju att jag hade bra saker att säga men jag kände mig begränsad av min nervositet. Och jag var upprörd över att det var så få tjejer som stod i centrum. På nåt sätt så bara bestämde jag mig. Det skulle bli ändring! Inför Djurens Rätts sommarläger i Grebbestad 2001 förberedde jag ett föredrag, som jag dessutom skulle hålla tre gånger. Oturligt nog drabbades jag av både ryggskott och hosta men jag lyckades genomföra två av tre. Det kändes fantastiskt. Jag, som alltid höll mig undan i skolan, stod nu och pratade inför andra. Och mer skulle det bli. Året därpå höll jag tal inför hundratals pälsdemonstranter i Karlskrona.

På min tredje riksstämma med Djurens Rätt vågade jag mig upp i talarstolen. Luften stockades i halsen och det var med viss krampaktighet som jag lyckades föra fram vad jag skulle säga men redan andra gången jag gick upp, var jag betydligt mer avslappnad. Alla säger att det är okej att göra fel och darra på rösten men jag har aldrig trott på dem. Klart man inte kan gå upp i en talarstol och göra bort sig – det vore förödande, tänkte jag. Men de hade rätt: Det var okej! Jag fick va nervös och det gjorde inget. Jag kunde till och med tala om för alla att jag var nervös och det kändes genast mycket bättre.

Jag har arbetat hårt för att vara där jag är i dag. Visst finns det vissa som verkar kunna prata om vad som helst, när som helst och inför vem som helst, men sån är inte jag. Jag har manus i alla sammanhang. Allt jag säger på riksstämman har jag skrivit ner, annars får jag black out av nervositet. Och just det där sista är något jag bestämt mig för att jobba med. Hur blir man så lugn i sig själv att alla argumenten kommer av sig själva när man pratar med någon?

Jag tror på övning. Innan jag somnade i går ställde jag en enkel fråga till mig själv, som till exempel en journalist skulle kunna ställa: "Vad är djurrätt?". Jag gick igenom svaret minst tjugo gånger innan jag hade skalat av allt onödigt och fokuserat på kärnan. Om svaren sitter i ryggmärgen, kan man släppa ett av sina orosmoln. Varje kväll när jag lägger mig, ska jag öva på en ny fråga.

Hur ser jag ut?

2008-11-13T23:11:00.003+01:00

Jag satt och tänkte på det där med utseende. Hur ser jag ut egentligen? Jag tycker jag skiljer mig ganska mycket från den bild folk kanske har av veganer. Jag har inga dreads eller grön hårfärg. Jag har inga piercings eller tatueringar. Jag har ingen palestinasjal eller armébyxor. Men man kan nog ganska snabbt avgöra att jag tillhör nåt slags subkulturell politisk gruppering. Är det bra eller dåligt?

Jag kikade lite i min garderob. Har jag ett enda plagg som skulle passa om till exempel Nyhetsmorgon ringde i kväll och ville ha nån djurrättsrepresentant som kommenterade nån aktuell sakfråga? Skulle jag verka trovärdig i min prickiga klänning? Har jag ens nåt plagg som är helt? Det mesta har hål här och var och är noppigt och blekt. Jag testade en top med v-ringning. Den kändes bra. Kanske glasögon skulle få mig att se förtroendegivande ut? Nja, jag vet inte. Jag tycker mer om mig själv på den vänstra bilden. Den högra Jenny ser ju nästan ond ut.

Hur mycket spelar ens utseende roll när man håller ett föredrag, deltar i en paneldebatt eller står vid ett infobord på stan? Man vet ju själv hur mycket man dömer andra eller hur snacket går kring Monas frisyrer och Görans övervikt. Ska jag behöva banta för djurens skull? Näää...va?

Man måste börja nånstans...

2008-11-13T21:31:00.007+01:00

Jag har en idé. Det började med att jag sa till mina vänner i Djurens Rätt Göteborg, att vår lokalavdelning ska va med i Västnytt under 2009. Det är mitt mål. Om det blir jag, i min roll som ordförande, eller om det blir nån annan, spelar ingen roll. Bara vi syns och lyckas föra fram vårt budskap.

Jag har varit med i Västnytt en gång tidigare. Då hade jag gul toppluva med ett bi på och ljusblå täckjacka från loppis. Jag måste ha sett extremt löjlig ut. Jag pratade om hönor och deras situation. Jag pratar fortfarande om hönor. Och om kor, grisar, fiskar, kycklingar, minkar och alla andra djur som omfattas av människans förtryck.

Man kan föra ut sitt budskap på så många sätt. Jag har inga planer på att förpacka djurrättsbudskapet i rosa plast eller falska leenden. Men jag är övertygad om att med rätt medieträning och en genomtänkt attityd kommer fler att lyssna. Det är det som den här bloggen kommer handla om.